Susanne Fellbrink har jobbat som frilansare i underhållningsbranschen i nära trettio år. Dels som artist och låtskrivare, showproducent, arrangör, ägare av en konsertlokal, projektledare för otaliga invigningar, har drivit eget skivbolag och förlag i mer än tjugo år, och har en egen kör, Popitoppkören, med mer än 200 deltagare.
Vad är roligast?
– Man ändras ju och utvecklas hela tiden och var sak har sin tid, men jag har alltid älskat det jag gör. För att kunna livnära sig som frilansare i kulturbranschen i en mindre stad måste man vara bred i sin verksamhet och kunna göra många olika saker för att det ska gå ihop. Åtminstone har jag gjort så. De senaste tre åren har jag mest koncentrerat mig på min kör, men kan ändå inte låta bli att skriva låtar. Ibland ger jag ut dem och ibland nöjer jag mig med att sjunga för mig själv här hemma.
Varför startade du eget skivbolag långt innan det var så vanligt som det är idag?
– För att jag hade dåliga erfarenheter från etablerade skivbolag i bagaget och kände att jag själv ville ha kontroll över min musik och allt som hör till runtomkring. Jag ville helt enkelt inte att någon skulle bestämma över mig. Det har givetvis inneburit både fördelar och nackdelar men har ändå varit värt det.
Du startade också en showgrupp för många år sedan, Stars 4U. Varför?
– Jag var i flera år ute och sjöng som solist på olika tillställningar och tyckte till slut att det blev ett ganska ensamt yrke. Jag drömde om att få sjunga tillsammans med flera artister och ville ”showa” mer med olika kända låtar. Såg häftiga scenkläder, ljus, rök och en stor publik framför mig och så blev det i mer än tio år. Efter det har vi bara gjort ett uppträdande tillsammans och det var i december 2019 när jag hade releasefest för min debutbok, Än sjunger hon inga sånger. Det var otroligt roligt att sjunga ihop igen men jag har inga planer på att ta upp showandet igen.
Du startade också en egen fest- och konsertlokal. Hur tänkte du då?
– När jag hade åkt omkring och uppträtt på olika krogar, både i Sundsvall men även i andra städer, kände jag att jag ville vara mer på hemmaplan med min man och mina barn. Jag trodde i min enfaldhet att det skulle bli så om jag hade ett eget ställe där jag kunde bygga upp allt som jag ville. Vad lite jag visste då! Jag höll istället på att jobba ihjäl mig under de fem år jag ägde och drev detta jättelika projekt som jag döpte till Våningen, men har idag också helt fantastiska minnen av alla artister jag fick möta under dessa år och alla underbara tillställningar jag sydde ihop. Den sista stora tillställningen jag arrangerade var den officiella Melodifestivalfesten 2011.
Sen blev det en stor kör. Hur hamnade du där?
– När jag valde att inte förlänga hyreskontraktet för Våningen följde ett par år när jag inte visste vad jag skulle ägna mig åt. Jag gav ut ytterligare ett album och gjorde några spelningar här och där och drev några olika musikaliska projekt, men mest skrev jag på det som idag är min debutbok. Men jag kände att jag saknade musiken, saknade att sjunga och ha någonstans att ge utlopp för all min energi och önskan om att få sprida glädje, men hade inte längre någon lust att vara ute och sjunga själv inför publik. Jag funderade på hur jag skulle kunna ta tillvara på mina talanger, dela med mig av dessa och samtidigt glädja andra människor. Jag kom fram till att en kör skulle uppfylla alla dessa önskemål. Då föddes Popitoppkören, en kör där alla kan och får vara med.
